Catherines små änglar...

Det är ju bara så...

Mobiler är ett onödigt ont!

Eller?

Gissa vems mobil som sa upp sig i förrgår!!!

Hahaha! Jo då, bara för att pappan började leta fram sin gamla tegelstens-nokia som han använt utan mankemang i fem år o som sen legat nedstoppad i en låda minst lika länge... han tyckte att jag kunde använda den tillsvidare!

Jag ryggade, handlöst! "NEJ NEJ NEJ... är du från vettet? Ska den inte få vara hel?!" jag vägrade, för då är jag hellre utan mobil än att sabbar en TILL för honom... nå, det gick en natt... sen hade pappan konstant ett headset anslutet till sin mobil! Hur han än bar sig åt... så tyckte mobilen att där satt ett headset! Och, det gick inte att vare sig höra eller prata i den! ;-)

Han skickade ett mail till Nokia... som han ännu inte fått svar på! Lite uselt... att företag kan vara så dåliga på att svara på mail! Men, OM han då får svar på sin enkla fråga om det är något som går att åtgärda... alltså, inga som helst krav till Nokia... så tyckte jag att han kunde svara: "Tack för svar... men, nu är det försent, jag har köpt en Samsung!"  för, det blev en sån för honom!

Pappan är ju i lite mer behov av en fungerande mobil än vad jag är... han måste ju ha den i jobbet! Så, han hittade sig en lämplig mobil här i Överkalix! Han hade två krav... Man ska kunna ringa o det ska tåla lite mer än att ligga i en byrålåda! Samsungtelefonen verkar vara lite mer troll-säker än Nokian som faktiskt skulle vara stöt o fukttålig!!! Men, inte troll-säker!!! 

Och, sen höll jag på egenhändigt garva i hjäl mig när han höll på kolla menyer o funktioner igår... Alltså... Den där pappan är en stavfelsmagnet!

Han behöver bara se en text så upptäcker han genast stavfel! 

Sen spelar det ingen roll om det är mitt blogg-pladder eller texten på mjölkpaketen! Eller ett e-mailformulär till Nokia (ja, dom hade ett stavfel där!) så, det blev ett asgarv när han upptäckte att tom mobilen har stavfel!!!

"Kopera URL..." antar att där ska stå KOPIERA! ;-)

Vi åt ganska tidig middag igår, så på kvällskvisten snörde jag på en balja varm choklad o ett par mackor... Pappan var på både arbets o jakt-möte så det var bara trollen o jag... Stumpan hade sovit på soffan ett tag, halvgrinig vaknade hon men fick vara lite hjälpreda vid spisen så kom det strålande humöret tillbaka! Och inte bara humöret... även springet i benen... =S

Medan chokladpannan närmade sig kokpunkten så plockar hon en av de frusna franskskivorna o springer gladeligen iväg (mot en glupsk stövare i hundrummet), jag springer efter morrar att "Du får väl vänta tills det är klart!" samtidigt tänker jag tanken: "Nu hinner det garanterat koka över!" o när jag väl får tag på stumpan o brödbiten, vänder tillbaka till köket så ser jag hur det precis håller på att ska koka upp!

Det rör sig om en millisekund! 

Jag kastar mig mot spisen o i exakt samma ögonblick som jag lyfter upp kastrullen kokar det upp... o över... hela j***a spisen!!

Det rinner över spisrattarna, över luckan som har dubbla glas o så klart ska ju chokladen rinna ner MELLAN glasluckorna o ner på golvet!

Hur kan två ynka små muggar choklad orsaka så mycket spill!!!

Det minskade ju knappt i grytan!

Känner hur ett morrande humör bubblar inom mig... trollen fick en skopa o susade in i tv-rummet o höll sig lugna! Det är som med hundarna! 

Dom vet när gränsen är nådd! Man utmanar inte ödet... en mamma som måste torka överkokad choklad är inte att leka med! ;-)

Jag antar att det är nåt med tonläget som ändras...

Senare på kvällen satte jag mig just i soffan o försökte lösa lite sudoku... men... det är ju bara så, att exakt just där jag vill sitta/ligga ner i soffan... där skall åtminstone ett troll också sitta/ligga/hoppa och det exakt just då!

Så, jag gav upp den där liggande pausen eftersom Edith hade värsta cirkusövningarna just då, satte mig upp o drog filten över mig... då kommer Edvin glidandes ner, sätter sig bredvid mig... Suckande tänkte jag... "Det blir inget sudoku!" då lägger han upp armen bakom min hals o med en halvsuck kläcker han ur sig: "Vilken kväll!" där vi sitter, o fånigt glor rakt fram och det arma modershjärtat smälte... igen!