Catherines små änglar...

... väldigt mycket att berätta!!!

Igår kväll fick Anders syn på Armani där han kom strosande på vägen här utanför... jag kastade mig ut o satte igång att locka, jama o kurra till honom!
Katten sprang som en gasell mot tryggheten i "granngården" (det rara lilla ladugårdsrucklet som jag är förundrad över att det inte rasat ihop än) men han pratade med mig... Högljutt!

När jag gick mot honom blev han rädd men hela tiden råmade han värre än en björn!
Så, jag satte mig på huk o pratade o ropade: "Meeeeaaaaoooowwww, kom då Armani! Mammas kissemirre... komma då... Meeeaaaoooowwww... Skyyyyynda dig då... Komma då!" och Armani, han vrålade tillbaka "MEEEAOOOOOWWWW... MEEEAOOOOOWWWW!!!" konstant, tonläget var så högt så jag tror hela byn har hört vår "konversation"!
Det tog några minuter för honom att övertyga sig själv om att det verkligen var jag o inte nån katthatare som klätt ut sig till matte... han kom fram, goade lite o så gick vi in!


Två påsar Whiskas slukade han i ett nafs... efter det blev det ett evinnerligt goande o kramande... på mig, på hundarna... på mig igen!
Sen har han jamat o jamat!
Hela kvällen... o natten... har han gått runt o mjauat o jamat!
Han måste ha hur mycket som helst att "berätta" om alla äventyr han hunnit med på nästan tre veckors utevistelse!

Skönt... SÅ jäkla skönt att ha han på säkert ställe igen!