Syskon
Själv har jag inga... inte så där som andra...
Jo då... jag har Mia o Martin...
Världens bästa storasyster o bror!
Idag har vi en vuxen relation, trots att vi både ses o surrar med varann allför sällan så känns det ändå som om vi är så nära!
Jag är så glad att jag har dem... bästaste, bästaste syskonen!
Men, när jag föddes var de sju o nio år gamla... kan tänka mig att de tyckte jag var en "pain in the ass"! I alla fall syrran! ;-) Som det var då... på den tiden... då berättades det inget åt barnen, nä de fick gott acceptera att mamman mitt i allt träffat en ny karl o skaffade barn! Jag... sladdisen som kom så där i efterhand... oönskad, antar jag...
Men, idag hoppas jag att de inte tycker att jag är så himla jobbig!
Trots att jag skalperade syrrans dockor! Minns det så väl, o det var sååå kul! Saxen sa bara svisch, svisch... och, jag har en lustig känsla av att en viss liten stumpa av 2007 års modell kommer att göra det samma! =S
Och att smyga sig in i deras rum!!! =D
Syrran märkte aldrig nånting i det kaos som var hennes rum... så trots att det fanns en massa Avon-smink o annat kul i att härja med var det inte lika kul som att smyga in i brorsans pedantiskt städade rum! Han märkte genast om jag varit in där o bara andats!!! Och, om jag vågade mig på att röra nåt i bokhyllan... ja... vojvoj...
Och när jag fick åka moppe med brorsan o hans kompisar!!!
När jag fick följa med syrran till hennes kompisar... Acke... Nettan...
Och när brorsan, som plockade upp mig o min kompis i en vit Buick (eller om det var en Dodge) men hur imponerade vi var!
Och den gången när jag hade köpt en röd, flätad brödkorg till mamma i morsdagspresent... kanske 1977 eller 78... Jag stod o slet mitt hår, vid presentinslagningen på ICA-butiken i Brandkärr... det bara gick inte att slå in en rund brödkorg så det likande nånting!!
Då kom brorsan mitt i allt... jag morrade o gapade, han lovade att hjälpa mig... jag fortsatte att morra o gapa, en lång stund stod jag där o gormade högljutt över en brödkorg som bara inte gick att slå in i ett paket... "Du måååååste hjälpa mig, snäääälla Martin!!!" vänder mig om o han är borta!!!
Skammen... rodnaden... det är nog det mest pinsamma jag varit med om!
Ja, syskon...
De är speciella...
Det är väl därför antar jag... att jag är så brydd om dem...
För att man inte har dem... som andra...
Faster Emma, som har några större o nåt mindre... så less att hon kan spy på dem säkert många gånger... Brännströms, en hel hög syskon!
Edvin o Edith lär ha sina duster... belive me!!! Edvin kommer att få spö av henne...
Jag kan förstå känslan... Känslan av att aldrig ha en stund för sig själv, alltid slåss för uppmärksamheten, och ändå är det alltid den minsta som får mest uppmärksamhet!
Jag kan tänka mig att man som nummer två, tre, fyra i en syskonskara önskar sina syskon dit pepparn växer... men, kan de förstå ett ensamt barn?
Att aldrig ha någon! Att alltid vara ensam...
Ja, mina syskon är mina största idoler!!!
Jag älskar dem innerligt!!!
Både som liten... o synnerligen som stor...
Och ändå... så är de inte mina "riktiga" syskon!
Hade det varit annorlunda om vi haft exakt samma genetiska uppsättning?
Hade jag älskat dem mer om de varit mina helsyskon istället för halvsyskon?
Nä, jag tror inte det...
För mig har det aldrig varit på nåt annat sätt... kanske för dem?
Kanske det är annorlunda att få pytte-småsyskon?
Småsyskon som är halva?
Mina syskon flyttade ju hemifrån långt innan jag ens fattade att jag hade syskon!
Men, tänk... att ha två små syskon, som dessa troll... underbara små varelser... o vara totalt oengagerad? Det begriper jag inte? Är det så jävla jobbigt med halvsmåsyskon... jag måste surra med Mia o Martin... Är det så frukansvärt att ha två små syskon... att man knappt svarar på deras frågor? När dessa små troll är så andäktigt imponerade tillbaka? Inte ens ett grattis på födelsedagen... det sårar en arm gammal mammas hjärta...
Ett barn är lika mycket värt... alltid...
Trots att ungarna alltid är en "pain in the ass"!!!
För mig som mamma är det ingen skillnad... mina barn är mina barn oavsett....
De små behöver mer omsorg...den större blir man bara trött på...
Men, jag kan som mamma undra hur de upplever varandra?
Busfröna är störtimponerade av storebror... det vet jag... Det är Pontus hit o Pontus dit...
Men åt andra sidan... är det bara en pain in the ass? Blir det nånsin bättre?
Varför är livet så svårt?
Syskon... syskonbarn... Ja, jag kan utveckla det mer...
Men, det tar jag nånannan dag...
Ja, just...
Jag valde ju med "hjärtat" (kolla pannan!) o det blev Zune... pannkaka... det också!
Hahaha... o så är banner-reklamen: "Ändtarmsbesvär är vanligt hos blivande mammor." ;-) Vilket elände vi mammor måste igenom!
Är det verkligen så? Inte ens ett grattis från storebror? Till de små troll som är goast i världen??!? Livet är för kort för att man inte ska orka bry sig om de som är i ens närhet, oavsett om det är halvsyskon eller någon närmare släkting. För ett år sedan önskade jag att jag hade styrkan att bryta med den släkting som sårat mig så oerhört, men... släkten kommer man aldrig ifrån. Det är den som kommer att visa sig att är den som alltid finns för en oavsett hur man beter sig.
Gud va jag fastna i din text, för JA syskon har man då inte brist på, och JA nog blir man less dom, ojoj. Men i slutändan så skulle jag inte klara mig utan en endaste av dom, måste ha en del av alla, vi alla gör som hela paketet:)
Ja inte hade då jag kunnat vara utan mina syskon. Även fast jag och min syster haft våra skrikochdraihåretbråk när vi var mindre. De är ju sju år mellan oss, så du förstår nog vad jag menar ;-)
Men trots det så älskar jag alla mina syskon oändligt och är så tacksam för att dem finns!
Har du en ny valp? eller är det ett gammalt foto?
Tack för kommentarer... =D
Nänä... det där är bara gamla Zune o hans syskon!
I just löv my syskon! Skulle inte kunna vara utan dem. Du ser vad Eva skrivit - det var verkligen så. (OBS! det är inte jag som dragit bort allt hennes hår!) pain in the ass när jag var liten, mycket uppskattade när man blir äldre.
Vi kompletterar varandra skulle man kunna säga =)
Har du fått tag i nått kort än?
