10 sekunder

Smaka på orden, tio sekunder...
Räkna... tio sekunder...
Det är inte mycket!

Tänk att tio ynka sekunder kan ge sån enorm effekt!!! =S

Vi hade ju egentligen sovmorron i morse...
Edith vaknade halv sju, ville traska ner o det var en vällingslurk som lockade!
Hon fick sin flaska, rusade upp till tv:n o den varma sängen...
Strax efter hör jag en pipig Edvin hojta... "Piiiinknööööödig!"
Pappan bär ner honom o det är gnissligt... mycket gnissligt!

Nå, unge herrn pinkar sen vill han också ha välling!

Jag gör i ordning en slurk åt honom också... han vill ju absolut köra "55" i mikron!
Alltså, det är mycket viktigt att herrn själv får trycka femtiofem och att vällingen körs exakt femtiofem sekunder!
Och, sen (den blir ju för varm!) ska det hällas i en skvätt vatten! (manivarning!)
Så, på morron lät jag honom för smidighetens skull köra 55 (ville ju undvika ett krig) sen smög jag in handen o blippade ner tio sekunder på mikron... den står i ett köksskåp så där Edvin stod bakom dörren borde han inte ha sett, men, det gjorde han!

Och... då...
KRIG!!!

Illvrål o tandagnissel, vansinnigt illvrål o tandagnissel!

Det hela slutade med att jag bara gjorde klart vällingen, perfekt tempererad efter FYRTIOFEM sekunder o ställde flaskan på bordet, lämnade den maskliknande sprattelungen på golvet med orden: "Där är din välling, nu går jag upp o lägger mig!"
Sen gick jag upp... o kvar låg herrn, vrålande: "Det ska vara femtiofem!"

Pappan undrade vad som hände... jag sa tio sekuder!
Och förklarade... tio sekunder minus på mikron utlöste vrålet!

I fyrtiofem minuter!!!
Han vrålade i tre kvart!!!

Millimeter för millimeter närmade han sig oss uppe på vindan, först vrålande: "Maaaammaaaaa... det skulle vara femtiofem!" men, ju mindre respons han fick från mej desto mer började första ordet likna pappa! "Maaaaampa, maaaappa, pammmma, pampa... PAAAAPPAAAAAA!" tills det blev klockrent: "Paaaappaaaaa.... Jag har ont i beeeeneeeet!" då kunde han inte gå upp för trappan! Jag kontrade lungt mellan varven att "Gnällande ungar ids vare sig jag eller pappan lyssna på!"

Så småningom hade han arbetat sig, trots det onda benet, uppför halva trappan konstant vrålskrikande... "Paaappaaaaa... Jag kan inte gååååå, du måste hålla min haaaaand!"
Då hade ju pappan blivit less att ligga i still i sängen så han klev upp, gick ner o började med kaffekokning! DÅ minsann... då var det inga onda ben som hindrade herrn att springa ner efter pappan!!! =S

Och, efter att ha mikrat flaskan i FEMTIOFEM sekunder (på mycket låg effekt) o hällt i en skvätt vatten var det frid o fröjd igen... suck!
Snacka om att vara envis!
Och hur kan man orka??? Orka kriga i tre kvart för en förbannades mikrotryckning!!!

Pust...

Det är bara att hoppas att det snart ger sig... för ibland är han extremt jobbig!

Nåväl...
Nu ska jag ringa Marris!!! =D



Kommentarer
Postat av: Marris

Och det var som vanligt ett trevligt samtal :-)

(jag ska börja härja med sms oftare tror jag ler)

2009-09-19 @ 12:21:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0